"Men alla gör det!" tyckte jag som barn var ett gångbart argument. Men mina föräldrar gav aldrig efter för sådana önskningar som var fel i deras ögon, hur än förtvivlat jag bad dem.

Ju äldre jag blev, desto större blev min lista över skäl att genomföra mina egensinniga beslut: "Det skadar ingen!" Eller "Det är inte förbjudet!" Eller "Ingen märker något!" Bakom varje argument fanns avsikten att avväpna andra människors invändningar eller mitt eget samvete.

Detta ändrades när mitt liv ställdes i Guds ljus genom bibelläsning. Genom Guds Ord insåg jag att han äger det absoluta måttstocken för vad som är gott och ont. De bästa mänskliga argument kan inte påverka detta. Jag lärde mig också att varje synd kännetecknas av uppror mot Gud. När jag inte vill erkänna hans auktoritet och istället lever egensinnigt, syndar jag mot honom - oberoende av huruvida andra människor skadas eller inte.

Då blev det tydligt för mig hur ofta jag hade syndat. Hur kunde jag bli av med denna skuld? I bibeln fann jag svaret: "Jag sade: 'Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren.' Då förlät du mig min syndaskuld" (Psaltaren 32:5). Grunden för denna förlåtelse är Jesus Kristus frälsningsverk på korset, vilket gjordes även för mig.