Omkring 30 år gammal började vår Herre och Frälsare i kärlek och nåd att tjäna oss människor, som led under syndens följder och var själv syndare. Tre år senare nådde hans fiender sitt mål: genom romarnas hand hängdes han på korset där han dog för oss och våra synder.

Har vi tänkt på att vår Frälsare dog i sina bästa år? Att dö så ung var svårt för honom. Dessutom visste han i förväg att han samtidigt skulle träffas av Guds dom över synden. För honom som är absolut syndfri var det särskilt smärtsamt. De profetiska orden i Psaltaren 102:24,25 visar hur mycket han led: "Han har försvagat min kraft under vandringen, han har förkortat mina dagar. Jag sade: Min Gud, tag inte bort mig mitt i livet."

I samma psalm läser vi i följande verser Guds härliga svar på nöden som Herren Jesus profetiskt uttrycker: "dina år varar från släkte till släkte. För länge sedan lade du jordens grund, himlarna är dina händers verk. De skall gå under, men du förblir. De skall alla nötas ut som en klädnad, ... Men du är densamme och dina år har inget slut." Som människa behövde han dö "mitt i livet". Men som Gud Skaparen förblir han evigt densamme.